Huset bredvid muren

Bara ett stenkast från muren som omgärdar mitt universitetsområde ligger ett lågt, gammalmodigt hus i gråaste granit med ett halmtak som till synes har trotsat århundranden av ogynnsam väderlek. Det är inte främst dess utseende som sticker ut, de flesta av de akademiska byggnaderna är av ansenlig ålder och mer än något väderbitna, utan snarare dess placering och liksom undersätsiga utstrålning. Låt mig beskriva hela området för er. Den rödskimrande huvudbyggnaden, med administration, hörsal och bibliotek, tornar upp sig i slutet av den stora gräsplanen och samlar omkring sig, likt en informell föreläsare sina åhörare, de andra byggnaderna. Dess höga blyinfattade fönster speglar nätt och jämnt de arkaiska kastanjeträdens sävliga vaggande. Snett till vänster om den jättelika moderbyggnaden ligger den klassiska institutionen, där väggarna sedan länge hört allt som kan sägas om Eos rhododaktylus och latinets kasus och böjningar. Som en områdets grå eminens hukar den bredvid sin mästare och viskar råd och nickar inställsamt. På huvudbyggnadens högersida ligger matsalen, en låg avlång byggnad utan annat kännetecken än flera rykande skorstenar och immiga fönster.
Institutionen för moderna språk är en tvåvåningskub av vackert bränt tegel och ligger bredvid den klassiska. På så sätt kan lingvisterna utan besvär kasta satsförkortningar, ellipser och konditionalissatser åt varandra vid behov. Efter matsalen kommer gymnastikhallen. Den är något högre än den förra, för att atleterna skall kunna bestiga ribbstolar och rep så högt upp som möjligt. Gymnasternas dunsar och fäktarnas skrammel letar sig förstrött ut på den lummiga gården. Två hus till, och vi har bildat en lite bucklig cirkel av lärande. Den historiska institutionen står tätt mot de moderna språkens boning och sträcker ut en hand mot filosofernas, som vederkvicker idrottsmännen med sin omedelbara närvaro. Det är mellan historien och filosofin som grusgången in mot gräsplanen går. Allt detta omgärdas av en mossangripen stenmur, låg nog för att utan problem kunna klättras över, som likt en tonsur vilar på en alldeles rund kulle. Nedanför ligger studenternas bostäder och den gamla staden och sedan hela New England med dunkla lövskogar, uråldrig odlingsmark, lekande vattendrag och en alldeles blå himmel. På ovädersdagar under sommaren blixtrar det och sjunger om åskledarna på taken. Utanför denna enhet av kunskap ligger det där märkliga huset. En fastfrusen satellit, en liten kal och öde måne, till den grönröda planet som är universitetet.
Jag tror att alla som någon gång studerat här har lagt märke till det och kanske undrat en stund över dess funktion eller historia, men ingen jag känner till har tittat närmare eller frågat någon. Det är helt enkelt inte ett hus som man bryr sig om. Ingenting händer därinne, ingen bor eller arbetar där och ingen har heller lust att göra det. Just den oansenliga biten granit och halm kom dock att förändra hela min tillvaro som jag känner den.